we are back!
Oj. oj oj. Det var så länge sedan att det känns som om vi borde presentera oss igen. Lite fånigt kanske, för vi har ju knappast blivit fler sedan sist. (Det vore ju möjligtvis om vi skaffat någon liten hund, men det kommer aldrig att hända.) Hursomhelst så är Jonte, den äldsta mannen i huset, den enda som blivit äldre. Jag, fru Berggren, är fortfarande 27 år. Macke har inte hunnit fylla två och Lina har inte hunnit fylla ett. Allt är som förut, om man bortser från att jag är gift med en gammal man nuförtiden.
Sist vi hördes av ordentligt var vi väl på väg att flytta in i vårt nya fina Tyr. Nu, nästan fyra månader senare, bor vi i huset och trivs jättebra, men vi har insett att ett nytt hus inte betyder att man kan luta sig tillbaka. För visst finns det saker att göra. Främst är det målningen som ska bli färdig innan hösten kommer. Vi kämpar på nästan varje kväll och med hjälp av släkt och vänner, kommer vi nog att hinna i tid.
Om det nu vore så väl att allt hängde på oss, så skulle det nog vara lugnt. Men dessvärre har vi ju också att göra med (håll i er nu) hantverkare! Då inser väl de flesta av er att vi ska vara glada om huset någonsin blir klart. (Sorry ni hantverkare som sköter er bra (om det nu finns några sådana), men jag är så trött på att vänta att jag snart blir galen.)
Vi var så nevösa för husbesiktningen som skedde för fyra månader sedan. Tänk om besiktningsmannen inte godtar våra fel? Inte hade vi behövt oroa oss, för besiktningsmannen skrev ner allt vi sa, och lite till. Listan blev lång, hela två och en halv sida med fel som skulle åtgärdas. Vi blev så glada och kände att nu kunde vi betala slutsumman på huset utan att behöva oroa oss. Eller? Visst, vi vet att felen kommer att åtgärdas, men när??? Och när kommer det hantverkare som inte har sönder våra bröllopsglas eller inte justerar dörrfoder med hammaren. (Behöver jag tillägga att det var fel foder han justerade och att det som skulle justeras stod orört när vi kom hem?) Vi väntar och väntar på de garderober som stod i badrummet och på något mystiskt sätt blev uppallade på golvlister och vattenskadade när golvläggarna var här. Listan kan göras lång, men inte ska jag rabbla upp allt nu, utan bara konstatera att stressade hantverkare ibland förstör mer än vad de gör nytta. Det känns surt att vänta på att någon ska laga ett enkelt fel och istället förvärrar saken. Nåväl, vi har sex månader från slutbesiktning att påpeka nya fel och allt ska bli gjort, i sinom tid. Det som känns lite konstigt är att varje gång vi påpekar ett nytt fel, eller påpekar att de missat något så får de ytterligare åtta veckor på sig att åtgärda felet. Alltså: en superstressad hantverkare kommer hit med en slägga och bankar och slår lite. När vi kommer hem ser vi att han inte åtgärdat det han skulle. Han kanske i paniken bankat på fel vägg. Vad händer? Jo, han får åtta nya veckor på sig att masa sig hit. Fixar han det inte när han kommer nästa gång, så får han åtta veckor till. Och så håller det på...
Det som gör mig mest sur är garderoberna som ska in i Linas rum, det rum som tidigare var tänkt som kontor. Eftersom Älvsbyhus har bytt standard sedan vi beställde vårt hus, måste garderoberna specialbeställas, istället för att vi får två garderober ur nya sortimentet. Jag känner så här: ge oss två usla garberober för bövelen. Jag bryr mig inte om vad det är för sortiment. Om vi vid ett senare skede vill flytta runt gareroberna och de nya inte passar ihop med de som redan står så slänger vi väl alla garderober och köper nya. För Älvsbyhus, don´t take this the wrong way, garderoberna är inte speciellt vackra...
Annars är vi glada, trots att vi inte köpt så mycket lampor och det faktiskt börjar bli aningens mörkt på kvällarna...
